The killer

 

Som något av en dudeig tonåring tyckte jag att Fight Club var ett coolt långfinger åt konsumtionssamhället, Seven var den bästa thrillern någonsin och som vuxen blev jag arg när Fincher inte fick producera fler säsonger av den otroliga Mind hunter. Som många andra har jag helt enkelt alltid gillat Finchers dystra estetik, elegans och smarta manus. 

I denna Netflix-film á la Dexter möter Taxi Driver får man följa Michael Fassbender som avtrubbad torped. Vi bäddas in med hjälp av hans berättarröst och hans något avslagna mantran. Varav ett upprepande exempel är: "Visa ingen empati" -  eh jaha, det är väl basic när man är torped? Vet inte om det ska föreställa en riktig inre konflikt för den här karaktären heller. Torpeden är svår att få grepp om, han får inte tillräckligt med spelutrymme utöver actiondelen. Han misslyckas i alla fall med att slutföra ett jobb, hans flickvän blir attackerad och en hämndkedja startar.

Filmen är såklart suggestivt snygg och i början när man får se en väldigt utdragen stake-out känns det lagom Dexter-mysigt, men sen när själva hämndturnén börjar så tappar jag fokus. Det är som att Fincher i sin minimalism är för rädd för att vi ska veta mer än nödvändigt om torpeden och samtidigt är hans hämndturné inte tillräckligt spännande. Absolut blodig på sina ställen, men har ingen engagerande puls. Det finns en logik i dramaturgin, att leta upp chefer, sekreterare, andra torpeder och skörda något oskyldigt offer på kuppen. Absolut. Men jag vill bli tagen på en jättejobbig resa när jag åker med på hämndturné, som i Kill Bill eller I was never really here. Både torpeden och berättelsen känns trött. Den enda coola karaktären (Tilda Swinton) får knappt vara med, även om hon hinner ha en intressant utläggning om en björn.

Det saknas vilja att berätta något på riktigt i den här berättelsen och jag letar hela tiden efter twister och smarta repliker som aldrig kommer. Det är som att Fincher satsat halvdant på dramaturgi och estetik när han tidigare kunnat göra både och. Han kunde helt enkelt tagit i mer. Michael Fassbinder gör en stark insats och filmen är snygg, men det är det.

Höstlöv som faller

 

Kaurismäki skulle enligt ryktet sluta göra film men han kunde inte låta bli att återvända för att berätta denna lilla berättelse om finska Ansa och Holappa. Ansa är en redig, stark kvinna och Holappa är en deppad alkoholiserad man. Så inga överraskningar där, men det gör inte så mycket. Klichéerna haglar tätt, men man förlåter alltid Kaurismäki för det. 

De träffas på en bar en dag och så börjar en fåordig berättelse om två hårdhudade romantiker som knappt är i samma bild fler än fem gånger på filmens dryga åttio minuter. Vad fylls denna film med då? Nåväl, mycket handlar om Kaurismäkis känsla för estetik. Det är gott om knarrande koppar/glas, finsk tango och ljudliga steg i ett nästan orört finskt samhälle. Alla är klädda som det vore 80- tal och det finns knappt något spår av modernitet förutom Ukraina-kriget på radion. 

Detta är helt enkelt den finska regissörens önskan om ett enklare samhälle. Förr i tiden hade folk inte mycket men det fanns lågtröskel-jobb att få och folk hjälptes åt. Det fanns hopp i misären. Det sägs som sagt absolut inte mer än nödvändigt i den här filmen och är slagfärdigt när det sägs. Men det hade blivit för mycket med både babblig Wes Andersson dialog och estetikhybris. Jag tänker bara på Jan Lööf när jag ser den här filmen, det är som att vara fast i en mysigare Skrotnisse i en timme. 

Där det inte finns ord finns det längtan i skådespelarnas blickar. Finland är stället där det händer mycket mellan raderna och myset håller definitivt på storbild i en timme.