The killer

 

Som något av en dudeig tonåring tyckte jag att Fight Club var ett coolt långfinger åt konsumtionssamhället, Seven var den bästa thrillern någonsin och som vuxen blev jag arg när Fincher inte fick producera fler säsonger av den otroliga Mind hunter. Som många andra har jag helt enkelt alltid gillat Finchers dystra estetik, elegans och smarta manus. 

I denna Netflix-film á la Dexter möter Taxi Driver får man följa Michael Fassbender som avtrubbad torped. Vi bäddas in med hjälp av hans berättarröst och hans något avslagna mantran. Varav ett upprepande exempel är: "Visa ingen empati" -  eh jaha, det är väl basic när man är torped? Vet inte om det ska föreställa en riktig inre konflikt för den här karaktären heller. Torpeden är svår att få grepp om, han får inte tillräckligt med spelutrymme utöver actiondelen. Han misslyckas i alla fall med att slutföra ett jobb, hans flickvän blir attackerad och en hämndkedja startar.

Filmen är såklart suggestivt snygg och i början när man får se en väldigt utdragen stake-out känns det lagom Dexter-mysigt, men sen när själva hämndturnén börjar så tappar jag fokus. Det är som att Fincher i sin minimalism är för rädd för att vi ska veta mer än nödvändigt om torpeden och samtidigt är hans hämndturné inte tillräckligt spännande. Absolut blodig på sina ställen, men har ingen engagerande puls. Det finns en logik i dramaturgin, att leta upp chefer, sekreterare, andra torpeder och skörda något oskyldigt offer på kuppen. Absolut. Men jag vill bli tagen på en jättejobbig resa när jag åker med på hämndturné, som i Kill Bill eller I was never really here. Både torpeden och berättelsen känns trött. Den enda coola karaktären (Tilda Swinton) får knappt vara med, även om hon hinner ha en intressant utläggning om en björn.

Det saknas vilja att berätta något på riktigt i den här berättelsen och jag letar hela tiden efter twister och smarta repliker som aldrig kommer. Det är som att Fincher satsat halvdant på dramaturgi och estetik när han tidigare kunnat göra både och. Han kunde helt enkelt tagit i mer. Michael Fassbinder gör en stark insats och filmen är snygg, men det är det.

Höstlöv som faller

 

Kaurismäki skulle enligt ryktet sluta göra film men han kunde inte låta bli att återvända för att berätta denna lilla berättelse om finska Ansa och Holappa. Ansa är en redig, stark kvinna och Holappa är en deppad alkoholiserad man. Så inga överraskningar där, men det gör inte så mycket. Klichéerna haglar tätt, men man förlåter alltid Kaurismäki för det. 

De träffas på en bar en dag och så börjar en fåordig berättelse om två hårdhudade romantiker som knappt är i samma bild fler än fem gånger på filmens dryga åttio minuter. Vad fylls denna film med då? Nåväl, mycket handlar om Kaurismäkis känsla för estetik. Det är gott om knarrande koppar/glas, finsk tango och ljudliga steg i ett nästan orört finskt samhälle. Alla är klädda som det vore 80- tal och det finns knappt något spår av modernitet förutom Ukraina-kriget på radion. 

Detta är helt enkelt den finska regissörens önskan om ett enklare samhälle. Förr i tiden hade folk inte mycket men det fanns lågtröskel-jobb att få och folk hjälptes åt. Det fanns hopp i misären. Det sägs som sagt absolut inte mer än nödvändigt i den här filmen och är slagfärdigt när det sägs. Men det hade blivit för mycket med både babblig Wes Andersson dialog och estetikhybris. Jag tänker bara på Jan Lööf när jag ser den här filmen, det är som att vara fast i en mysigare Skrotnisse i en timme. 

Där det inte finns ord finns det längtan i skådespelarnas blickar. Finland är stället där det händer mycket mellan raderna och myset håller definitivt på storbild i en timme. 

Tillsammans 99

 

Förväntningarna är många när det gäller Lukas Moodyssons återbesök av kollektivet från 70-talet och några av de mest älskade/hatade karaktärerna i svensk film. Beroende på hur fanatisk anhängare man är av den första filmen kan man störa sig på några av valen Moodysson gör i denna. Men är man som jag som bara älskar galenskapen från första scenen så är det som att inget av det som spelar någon roll. Allt är roligt och bra. Allt är rimligt i en värld utan regler. 

Ett smart drag är att denna film utspelar sig på 90-talet. Karaktärerna har inte hunnit bli för gamla, de är fortfarande virila och flera har inte kommit vidare i livet. Klasse och Göran bor fortfarande i kollektiv (fast det bara är dom två kvar), men snart blir det reunion och nästan alla karaktärer får vara med på resan. Det finns även en mystisk figur som ingen kommer ihåg (spelad av David Dencik). Moodysson lyckas igen med att skapa ett litet kalejdoskop av kärleksfull galenskap där alla får vara precis som de är. 

Den här filmen erbjuder allt i sina små rum. Kärlek blir till bråk som blir till kärlek igen, gammal står mot/med ung, kultur mot svennighet, gammal kärlek som aldrig rostar och tidens politiska anda. Kanske finns det en dimension av mörker som inte fanns i förra filmen som inte helt osökt får mig att tänka på serien Gösta. Mörkret i förra filmen berörde mer hur barnen tvingades stå ut med ansvarslösa vuxna, men i den här filmen blir det mer psykotiskt vid tillfällen. Mycket av det har vi Anja Lundqvist att tacka för. Hon är fullständigt briljant som Lena.

Ibland när saker blir för mörkt räddas vi av små skrivna meddelanden från Lukas Moodysson. Det känns ändå värmande - inte daltande. Det är tragiskt men ändå hoppfullt att alla kan få vara dårar. Det finns fortfarande en plats för oss också.

Hypermoon

I Mia Engbergs dokumentära skildringar kastas vi mellan tid och rum. Vi släpps in i hennes universum genom samtalen med sin ungdomskärlek Vincent i Paris, genom sina nästan vuxna barn i en hyreslägenhet i Stockholm, sina sjukhusvistelser och den första kvinnan i rymden. I mitten av detta väv dyker även vännen Gabriella Bier upp som också var regissör och cancersjuk (hennes dokumentär från 2012 "Love  during war time" om ett israeliskt-palestinskt par är skrämmande aktuellt nu).

Det finns inte många som Mia Engberg som vågar lämna ut sig själva utan prestige. Som skildrar döden, rädslan och ensamheten med svarta lite flimrande stillbilder eller sån träffande prosa. Som vågar ta oss långsamt genom de mörkaste av rum med sån skärpa och tydlighet - och ändå skildrar det poetiskt. Det är en konstinstallation som speglar det stora i det lilla men ändå lyckas binda ihop allting så det fungerar hela vägen.

Den röda tråden (från flera av hennes tidigare dokumentärer) Vincent får stå för livet som aldrig blev. Barnen och jobbet det livet som är nu. Vännerna och sjukhusvistelserna representerar kampen, rädslan och alla existentiella frågor. Den första kvinnan i rymden får stå för hoppet och modet att slåss mot det stora okända och vinna. Alla trådar som skickligt vävs samman blir tillslut ett litet storslaget liv. 

Past Lives

 

Tokhyllade Past Lives som gick upp på bio nyligen är baserad på Celine Songs egna upplevelser av identitetsökande och kärlek. Den har redan höjts till skyarna som den mest romantiska filmen i år - sinnlig och vacker. Och absolut den är sinnlig och vacker... eller den vill vara sinnlig iaf. Vackert foto har den, flera av scenerna borde redan nu vara posters vi kan beställa till våra välordnade hem.

Filmen kretsar kring Nora som tvingas lämna Sydkorea som barn i jakt på en bättre framtid. Hon har redan som liten förälskat sig i sin barndomskompis Hae Sung, eller de hänger och har en speciell connection som många kan känna att de har med sin första killkompis. Jag kan vara lite för skadad av Murakami för att köpa detta med sydasiatiska barndomsförälskelser som håller hela livet. Vi får följa flera tidslinjer där Nora får upp kontakten med Hae Sung som vuxen, hur dom glider till och från varandra och tillslut ses i New York många år senare. Nora är gift med en amerikan som dyrkar henne och har blivit pjäsförfattare. Hon är inte riktigt som andra kvinnor i liknande skildringar. Hon är mycket mer fräck och egen. 

Hae Sung är mer koreansk påstås det i filmen (vilket är logiskt eftersom han är korean?) 

Han jobbar hårt och försöker leva upp till samhällets förväntningar. Vilket ju för sig är samma förväntningar många samhällen har på män. Men han är då mindre fri och ser Nora som något extra spännande och inspirerande? Eller? Det framgår inte. Han verkar helt ärligt lite tråkig.

Celine Song försöker stärka bandet mellan huvudkaraktärerna genom en slags andlighet (mycket prat om in-yung som innebär att vi genom ödet är kopplade till en och samma person genom flera liv) och tidslinjer som ändå inte riktigt leder till något djup i den här kärlekshistorien. När filmen är slut förstår jag inte varför dessa två personer känner så djupt för varandra eller om det bara är att Nora saknar sitt ursprung? Kanske är det något med det här som är så pass rotat i Celine Song att det blir för subjektivt. Hon lyckas inte förmedla detta till mig. Vi har alla haft sidohistorier som stannat med oss men varför ska de få en hel film? Och om motsatt - varför är Hae Sung the one who got away? Beats me.