Kaurismäki skulle enligt ryktet sluta göra film men han kunde inte låta bli att återvända för att berätta denna lilla berättelse om finska Ansa och Holappa. Ansa är en redig, stark kvinna och Holappa är en deppad alkoholiserad man. Så inga överraskningar där, men det gör inte så mycket. Klichéerna haglar tätt, men man förlåter alltid Kaurismäki för det.
De träffas på en bar en dag och så börjar en fåordig berättelse om två hårdhudade romantiker som knappt är i samma bild fler än fem gånger på filmens dryga åttio minuter. Vad fylls denna film med då? Nåväl, mycket handlar om Kaurismäkis känsla för estetik. Det är gott om knarrande koppar/glas, finsk tango och ljudliga steg i ett nästan orört finskt samhälle. Alla är klädda som det vore 80- tal och det finns knappt något spår av modernitet förutom Ukraina-kriget på radion.
Detta är helt enkelt den finska regissörens önskan om ett enklare samhälle. Förr i tiden hade folk inte mycket men det fanns lågtröskel-jobb att få och folk hjälptes åt. Det fanns hopp i misären. Det sägs som sagt absolut inte mer än nödvändigt i den här filmen och är slagfärdigt när det sägs. Men det hade blivit för mycket med både babblig Wes Andersson dialog och estetikhybris. Jag tänker bara på Jan Lööf när jag ser den här filmen, det är som att vara fast i en mysigare Skrotnisse i en timme.
Där det inte finns ord finns det längtan i skådespelarnas blickar. Finland är stället där det händer mycket mellan raderna och myset håller definitivt på storbild i en timme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar