Megalopolis

Den sista filmen jag hann se 2024 var inte riktigt det jag själv skulle ha valt att lägga tid på. Men en dag kanske jag kommer vara glad att jag såg Francis Ford Coppolas sjunkande skepp på bio. Det är med viss entusiasm jag ändå försöker hålla mig för skratt genom den första scenen i filmen. Adam Driver står och stirrar ner från en hög byggnad mot en futuristisk kuliss. Han svettas och verkar ha ett litet fickur som kan stanna tiden med i sin hand, och vips kan en av världens bästa skådisar inte skådespela. Han tvingas överspela under resten av filmen.

Efter detta rullas en bisarr blandning ut i tre timmar bestående av; kollektiv monolog, skrattretande sexism och romersk estetik. Det spelas dessutom upp i ett rasande tempo som inte lämnar några andningspauser. Det går knappt att att återge handlingen, men om jag ska göra ett tappert försök kan man väl säga att Adam Driver är en "rebellisk" forskare som kan bygga en finare stad genom att rita i luften. Han kan också stanna tiden med någon uppfinning han har gjort men aldrig använder. I detta tidigare nämnda futuristiskt romerska samhälle bor det garbage-people, musikalflamboyanta ultrasex-människor, poliser och inte minst den överförföriska Aubrey Plaza. Adam Driver blir tillslut ihop med polischefens unga dotter och de försöker... Jag vet inte, rädda världen? 

Förutom den inledande scenen är den här filmen svår att skratta åt. Jag tror inte regissören vet själv vad han vill säga med detta trots mångmiljonbelopp i budget, 40 års planering och en massa kända skådisar. Önskade Coppola att han hade gjort "Femte elementet" egentligen? För det är den bästa fåniga filmen som gjorts - den har ett stort underhållningsvärde. Den här filmen är bara påfrestande från första tagningen till den sista. 

Speak no Evil

I denna thriller baserad på en dansk förlaga får vi se James Mcavoy som en del av ett par som scoutar ett annat par på semester i Italien. Hans karaktär är en uppblåst idiot som ingen med något hjärninnehåll skulle umgås med frivilligt. Men ändå följer det mesiga paret med det unga galna paret till deras gård i Scotland. Båda paren har barn i samma ålder, men det galna parets barn har något mystiskt talfel.

Det hela urartar såklart för det mesiga paret har en massa problem i sitt äktenskap och det urflippade paret är blodiga mördare, men kanske inte av den anledningen man först kan tro. Jag misstänker att den danska förlagan är betydligt mer obehaglig och brutal än den här. Den känns lite tam? Och något med uppbyggnaden stör mig. Paret är så extremt urflippade redan från början så det knappt finns någon som helst trovärdighet i att de skulle lyckas få några nya vänner. Det är många banala och skämmiga scener där de ska försöka få det andra paret ur balans och Mcavoys karaktär är grym mot sin son.

Kvinnan i det mesiga paret reagerar på att hon vill därifrån men det känns ändå långsökt att de ens skulle åkt dit från början? Kanske är dessa banala karaktärer mer roande i ett dansk/holländskt sammanhang? När regissören balanserar mellan det amerikanska och icke-amerikanska här så blir det svårt med tonläget. James Mcavoy är inte lika läskig som irriterande med sina träloggar till armar. Jag vet inte vad förlagan skulle ha varit en kommentar på, men den här känns inte som en kommentar på någonting...  eller jo kanske att det är synd om barnen? 

Longlegs

Longlegs är filmen som blev recensenternas favorit, men blev till besvikelse för en del av publiken. Folk tyckte inte den var tillräckligt läskig, men det där är väl något väldigt subjektivt ändå? Filmen följer en FBI-agent spelad av Maika Monroe som på 90-talet försöker nysta i en mordutredning vilket har oväntade kopplingar till hennes eget förflutna. Hon har själv träffat den udda mannen i vitt smink som barn som är kopplad till morden (mycket passande spelat av Nicholas Cage).

Den här filmen har ett mycket snyggt retro-foto och en genomgående obehaglig idisslande stämning. Den är snyggt upplagd med långsamt tempo och inslag av ockulthet. Den påminner om den  skräckinjagande trauma-parallelen Hereditary trots undertoner av True Detective. 

Jag njöt av denna pärla som både är en fröjd för alla deckarnördar och för alla som gillar kuslig stämning. Den här filmen har ett smart manus och stark uppbyggnad. Maika Monroe är skicklig att spela på det svagt autistiska. Men det är ingen horror-film, jag kommer inte drömma mardrömmar om Longlegs och kanske är det en besvikelse för många. Jag tycker dock det är skönt och ser det ändå som ett gott betyg att jag inte skulle vilja stöta på Longlegs i en mörk gränd. Det är obehagligt med en blandning av Mick Jagger, Det och Freddy Kreuger helt enkelt.

Trap

 

Jag är inget överdrivet fan av M Night Shyamalan och det här är väl lite vad som händer när en regissör får lite för fria händer. Enligt utsago ska inte studion vart med på denna film heller. Josh Hartnett spelar i alla fall en pappa som är med sin dotter på konsert. Han är då egentligen en seriemördare som polisen gillrat en fälla för. I filmen är han fast inuti byggnaden och ska försöka ta sig ut utan att avslöja sig själv.

Filmens behållning är Josh Hartnetts ansikte, för det finns få människor som har ett sånt bra seriemördaransikte som honom. Och att vi får följa honom i närbild är snyggt, men det spelar ingen roll att Josh Hartnett gör sitt bästa här. Det är som att Shyamalan i någon märklig politisk korrekhet har gjort en story som är alldeles för lång. Som publik sitter vi och väntar och väntar på klimaxet- och när det kommer är vi absolut inte intresserade. Det känns som någon skrivit ett manus utan någon som helst tanke på hur det hela bör sluta eller när själva intrigen ska hetta till. Jag funderar för mig själv om det är för att Shyamalan är rädd för att göra en film där en seriemördare går loss på skolflickor (vilket mycket riktigt hade varit osmakligt)? Eller om han helt enkelt har gjort en hel långfilm för att promota sin egen dotter (hon är nämligen artisten i filmen som dragit så många tonåringar till sin konsert). 

Den här filmen är inte förutsägbar utan mer till allas leda. Jag trodde jag skulle få se en jätteobehaglig film om en seriemördare inte en lång promotion-video för M Shyamalans dotter. Regissören stänger in både Hartnett och sig själv i detta misslyckade experiment.

Civil War

Många har reaktionerna varit på Alex Garlands Civil War och oavsett vad man tycker om upplägget eller är trött på diskussionerna kring ett uppdelat USA så är den svår att ignorera. Denna film tar plats i ett framtida USA där situationen eskalerat så pass att landet bokstavligen är uppdelat. Regeringen som knappt är en regering är påväg att falla och det är närmast undantagstillstånd. 

Redan från början kastas vi in mitt i handlingen och den höga pulsen avtar nästan aldrig. Vi får följa ett gäng korrespondenter på vägen till Vita Huset genom krig, våld, misär och tortyr. Det är en slags kärleksförklaring till journalistiken och ett undersökande av ett land i upplösningstillstånd. För oavsett om vi tycker situationen är illa nu så kan det alltid bli värre. Flera länder går som bekant igenom detta eller har gjort det i modern tid. Så hur ser vardagen ut i krig? Var får/kan man åka och inte och vad måste vi göra för att överleva? Alla skådespelarna med Kirsten Dunst i spetsen levererar trovärdigt, speciellt hon med sin erfarna trötta blick. Där finns även hennes kick-sökande kollega, den visare journalisten och den unga aspiranten. Detta gäng fyller alla sina roller väl och även om det finns en del klyschiga inslag i deras dynamik så är det ändå något som fungerar på grund av miljön.

Någonting som är genomgående är Garlands orädsla för att närmast dränka oss i lik. Det slår mig att det måste vara en av de vanligt förekommande synerna när man är mitt i krig? Det är kroppar och åter kroppar man får se, lemlästade, blodiga och anonymiserade kroppar. Vad gör det med oss att leva i en sån värld? Hur ska vi i väst annars förstå detta om det inte skildras på det här sättet? Det är tragiskt, men sant. Det borde regna priser över den här filmen, folk är generellt för fega för att förstå ett viktigt inslag i debatten när det kommer, men de borde göra det.

Dune II

 

Alla Sci Fi-älskarens största dröm/mardröm är Denis Villeneuve re-make av Dune. Knappt så det går att lägga oss sci-fi älskare åt sidan längre, spridningen är så stor att man kan kosta på sig budget av enorma kalibrer för denna suggestiva trilogi. Bland stjärnskådisarna i denna hittar vi Timothy Chalamet, Rebecca Fergusson, Zendya, Florence Pugh, Stellan Skarsgård, Javier Bardem, Austin Butler, Christopher Walken osv osv. Listan är en mil lång.

Handlingen kretsar kring Paul Atreides (Chalamet) som förenas med Fremen-folket i öknen tillsammans med hans havande mamma Lady Jessica (Fergusson). Paul förälskar sig i Chani (Zendaya) och tränar sig i öknen i väntan på att möta sitt öde. Han har krafter som gränsar till telepati. Därefter är det ett gäng olika karaktärer som är en del av olika houses som slåss om makten. Många flashar förbi och är läskiga i olika masker/smink som sådana där kort man bytte med varandra när man var yngre. De är dock mer smink än riktigt brutala. 

Större delen av filmen består av storslagna ökenvidder och sandmasker - så so far so good. Men det är en oöverskådlig kedja av händelser och mytologi som ska tryckas ihop och det gör det svårt att hänga med. Mytologin är just det som gör Dune till något annat än Star Wars, för den känns så särpräglad. Den första filmen var bara uppbyggnad och denna är uppbyggnad och sen abrupt slut. All scenografi och foto är fantastiskt och man tror på de flesta av skådisarna, även om Austin Butlers Feyd Rauta är mer yta än våld. Magin och kusligheten från första filmen saknas kanske eftersom det mest är sand i första delen av denna och ändå är det en lång film. Vad hände med den märkliga dialogen Lady Jessica har med sitt ofödda barn i böckerna? Den är bara med lite grann i denna. Jag tycker trots detta om det storslagna och köper den delen, men känner mig trist i att landa i att filmen är för ojämn och för kommersiell. Jag ser ändå fram emot den sista delen.

Bob Marley - One Love

 

En hypad biopic om en av våra största musikikoner någonsin kom ut det här året och jag var såklart bänkad för att se den. Skådisen Ben Kingsley Adir gör ett gediget jobb med trovärdig patois och kroppspråk för att försöka fylla filmens Bob Marley med liv. Filmen utspelar sig i början av en avgörande period på 70-talet då Bob gjorde sin ökända konsert på Jamaica (SMILE). Han blev utsatt för mordförsök vilket i sin tur resulterade i flykten till England och albumet Exodus. Det är ett bra val av  regissören, ett självklart val.

Filmen är fylld av njutbara vyer, musik, scenframträdanden, snygga outfits och visa repliker. Det finns magi på sina ställen, men det är något som fattas ändå och det är svårt att sätta fingret på det. Jag tror jag saknar glöden. Plötsligt börjar jag fundera på vad det är vi vill ha från en biopic och om vi som publik någonsin kommer att vara nöjda? Vad var det med Johnny Cash- filmen som gjorde den till en modern klassiker? Det här är ju samma problem som med filmade litterära verk. Det är inte så konstigt att jag känner såhär. Kanske är vi marinerade i alldeles för många dokumentärer och böcker om Bob Marley för att denna film ska kunna göra jobbet? Alla har ju någon relation eller förnimmelse/minnen av hans musik och persona.

Det finns småglimtar av början av Bobs karriär och barndom och det finns ju inte plats för mer i denna film. Men är det ändå för spretigt? Eller är det allt flum med rastafari-kulturen som lägger sig som ett filter över filmen och skapar dissonans? Är det den svala relationen med Rita som bara kulminerar i ett bråk trots att de hade flera barn med många olika och det verkligen borde resulterat i många tvister? Vad är det som gör att filmen inte når fram? 

Nu svär jag i kyrkan här, men kanske är Bobs glöd för stor för att fångas på film?

The Holdovers

 

En intressant julfilm att lägga till arkivet är "The Holdovers" som kom 2023 (jag hann se den 2024). Alexander Payne som står bakom klassikern "Sideways"  har regisserat och vi vill ju såklart att denna ska leva upp till förväntningarna. Inte med samma galghumor utan med mer allvarlig och stämningsfull ton får vi följa några personer i 60-talets New England medan de är fast på ett internat över julen.  

Paul Giamatti spelar som vanligt en tjurskallig äldre man tillika professor som får en freethinker/ troublemaker till elev på halsen över julen. Även skolans kock som spelas av den eminenta Da'Vine Joy Randolph (hon fick en Oscar för denna insats) gör dem sällskap. Bland flera som blir kvar över julen bildar dessa tre en omaka trio. Det är intressant ändå att man sällan tänker på dessa personer, de som blir kvar på internatet över julafton? Det finns så många sätt att vara ensam på över jul. I slutet av den här filmen känns det som jag själv bor på själva internatet eftersom ingenting skyndas fram, utan miljön får tid att breda ut sig.

Vi följer trion i ett lågintensivt drama om sorg, ensamhet och utanförskap. Och på många sätt blir vi inbäddade i en mysigare version av Ebenezer Scrooge. New England är vackert, dialogen småputtrig och glimmar till på sina ställen och filmen tar inga oväntade vändningar men inte heller några banala sådana. Vi trivs, vi gråter och ibland frodas vi - utan att glömma vilken svår tid 60-talet var för många i USA. Ibland är vi till och med en del av något större - som den långsamma visdomen som kommer med att det är inte försent att knyta an till andra. Det sker ändå små julmirakel. Så Alexander Payne har trots att Paul Giamatti kör sina greatest hits gjort något annat än förväntat, men det är så stämningsfullt att man inte kan säga nej.