Trap

 

Jag är inget överdrivet fan av M Night Shyamalan och det här är väl lite vad som händer när en regissör får lite för fria händer. Enligt utsago ska inte studion vart med på denna film heller. Josh Hartnett spelar i alla fall en pappa som är med sin dotter på konsert. Han är då egentligen en seriemördare som polisen gillrat en fälla för. I filmen är han fast inuti byggnaden och ska försöka ta sig ut utan att avslöja sig själv.

Filmens behållning är Josh Hartnetts ansikte, för det finns få människor som har ett sånt bra seriemördaransikte som honom. Och att vi får följa honom i närbild är snyggt, men det spelar ingen roll att Josh Hartnett gör sitt bästa här. Det är som att Shyamalan i någon märklig politisk korrekhet har gjort en story som är alldeles för lång. Som publik sitter vi och väntar och väntar på klimaxet- och när det kommer är vi absolut inte intresserade. Det känns som någon skrivit ett manus utan någon som helst tanke på hur det hela bör sluta eller när själva intrigen ska hetta till. Jag funderar för mig själv om det är för att Shyamalan är rädd för att göra en film där en seriemördare går loss på skolflickor (vilket mycket riktigt hade varit osmakligt)? Eller om han helt enkelt har gjort en hel långfilm för att promota sin egen dotter (hon är nämligen artisten i filmen som dragit så många tonåringar till sin konsert). 

Den här filmen är inte förutsägbar utan mer till allas leda. Jag trodde jag skulle få se en jätteobehaglig film om en seriemördare inte en lång promotion-video för M Shyamalans dotter. Regissören stänger in både Hartnett och sig själv i detta misslyckade experiment.