En hypad biopic om en av våra största musikikoner någonsin kom ut det här året och jag var såklart bänkad för att se den. Skådisen Ben Kingsley Adir gör ett gediget jobb med trovärdig patois och kroppspråk för att försöka fylla filmens Bob Marley med liv. Filmen utspelar sig i början av en avgörande period på 70-talet då Bob gjorde sin ökända konsert på Jamaica (SMILE). Han blev utsatt för mordförsök vilket i sin tur resulterade i flykten till England och albumet Exodus. Det är ett bra val av regissören, ett självklart val.
Filmen är fylld av njutbara vyer, musik, scenframträdanden, snygga outfits och visa repliker. Det finns magi på sina ställen, men det är något som fattas ändå och det är svårt att sätta fingret på det. Jag tror jag saknar glöden. Plötsligt börjar jag fundera på vad det är vi vill ha från en biopic och om vi som publik någonsin kommer att vara nöjda? Vad var det med Johnny Cash- filmen som gjorde den till en modern klassiker? Det här är ju samma problem som med filmade litterära verk. Det är inte så konstigt att jag känner såhär. Kanske är vi marinerade i alldeles för många dokumentärer och böcker om Bob Marley för att denna film ska kunna göra jobbet? Alla har ju någon relation eller förnimmelse/minnen av hans musik och persona.
Det finns småglimtar av början av Bobs karriär och barndom och det finns ju inte plats för mer i denna film. Men är det ändå för spretigt? Eller är det allt flum med rastafari-kulturen som lägger sig som ett filter över filmen och skapar dissonans? Är det den svala relationen med Rita som bara kulminerar i ett bråk trots att de hade flera barn med många olika och det verkligen borde resulterat i många tvister? Vad är det som gör att filmen inte når fram?
Nu svär jag i kyrkan här, men kanske är Bobs glöd för stor för att fångas på film?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar