Förväntningarna är många när det gäller Lukas Moodyssons återbesök av kollektivet från 70-talet och några av de mest älskade/hatade karaktärerna i svensk film. Beroende på hur fanatisk anhängare man är av den första filmen kan man störa sig på några av valen Moodysson gör i denna. Men är man som jag som bara älskar galenskapen från första scenen så är det som att inget av det som spelar någon roll. Allt är roligt och bra. Allt är rimligt i en värld utan regler.
Ett smart drag är att denna film utspelar sig på 90-talet. Karaktärerna har inte hunnit bli för gamla, de är fortfarande virila och flera har inte kommit vidare i livet. Klasse och Göran bor fortfarande i kollektiv (fast det bara är dom två kvar), men snart blir det reunion och nästan alla karaktärer får vara med på resan. Det finns även en mystisk figur som ingen kommer ihåg (spelad av David Dencik). Moodysson lyckas igen med att skapa ett litet kalejdoskop av kärleksfull galenskap där alla får vara precis som de är.
Den här filmen erbjuder allt i sina små rum. Kärlek blir till bråk som blir till kärlek igen, gammal står mot/med ung, kultur mot svennighet, gammal kärlek som aldrig rostar och tidens politiska anda. Kanske finns det en dimension av mörker som inte fanns i förra filmen som inte helt osökt får mig att tänka på serien Gösta. Mörkret i förra filmen berörde mer hur barnen tvingades stå ut med ansvarslösa vuxna, men i den här filmen blir det mer psykotiskt vid tillfällen. Mycket av det har vi Anja Lundqvist att tacka för. Hon är fullständigt briljant som Lena.
Ibland när saker blir för mörkt räddas vi av små skrivna meddelanden från Lukas Moodysson. Det känns ändå värmande - inte daltande. Det är tragiskt men ändå hoppfullt att alla kan få vara dårar. Det finns fortfarande en plats för oss också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar