Hypermoon

I Mia Engbergs dokumentära skildringar kastas vi mellan tid och rum. Vi släpps in i hennes universum genom samtalen med sin ungdomskärlek Vincent i Paris, genom sina nästan vuxna barn i en hyreslägenhet i Stockholm, sina sjukhusvistelser och den första kvinnan i rymden. I mitten av detta väv dyker även vännen Gabriella Bier upp som också var regissör och cancersjuk (hennes dokumentär från 2012 "Love  during war time" om ett israeliskt-palestinskt par är skrämmande aktuellt nu).

Det finns inte många som Mia Engberg som vågar lämna ut sig själva utan prestige. Som skildrar döden, rädslan och ensamheten med svarta lite flimrande stillbilder eller sån träffande prosa. Som vågar ta oss långsamt genom de mörkaste av rum med sån skärpa och tydlighet - och ändå skildrar det poetiskt. Det är en konstinstallation som speglar det stora i det lilla men ändå lyckas binda ihop allting så det fungerar hela vägen.

Den röda tråden (från flera av hennes tidigare dokumentärer) Vincent får stå för livet som aldrig blev. Barnen och jobbet det livet som är nu. Vännerna och sjukhusvistelserna representerar kampen, rädslan och alla existentiella frågor. Den första kvinnan i rymden får stå för hoppet och modet att slåss mot det stora okända och vinna. Alla trådar som skickligt vävs samman blir tillslut ett litet storslaget liv.