Tokhyllade Past Lives som gick upp på bio nyligen är baserad på Celine Songs egna upplevelser av identitetsökande och kärlek. Den har redan höjts till skyarna som den mest romantiska filmen i år - sinnlig och vacker. Och absolut den är sinnlig och vacker... eller den vill vara sinnlig iaf. Vackert foto har den, flera av scenerna borde redan nu vara posters vi kan beställa till våra välordnade hem.
Filmen kretsar kring Nora som tvingas lämna Sydkorea som barn i jakt på en bättre framtid. Hon har redan som liten förälskat sig i sin barndomskompis Hae Sung, eller de hänger och har en speciell connection som många kan känna att de har med sin första killkompis. Jag kan vara lite för skadad av Murakami för att köpa detta med sydasiatiska barndomsförälskelser som håller hela livet. Vi får följa flera tidslinjer där Nora får upp kontakten med Hae Sung som vuxen, hur dom glider till och från varandra och tillslut ses i New York många år senare. Nora är gift med en amerikan som dyrkar henne och har blivit pjäsförfattare. Hon är inte riktigt som andra kvinnor i liknande skildringar. Hon är mycket mer fräck och egen.
Hae Sung är mer koreansk påstås det i filmen (vilket är logiskt eftersom han är korean?)
Han jobbar hårt och försöker leva upp till samhällets förväntningar. Vilket ju för sig är samma förväntningar många samhällen har på män. Men han är då mindre fri och ser Nora som något extra spännande och inspirerande? Eller? Det framgår inte. Han verkar helt ärligt lite tråkig.
Celine Song försöker stärka bandet mellan huvudkaraktärerna genom en slags andlighet (mycket prat om in-yung som innebär att vi genom ödet är kopplade till en och samma person genom flera liv) och tidslinjer som ändå inte riktigt leder till något djup i den här kärlekshistorien. När filmen är slut förstår jag inte varför dessa två personer känner så djupt för varandra eller om det bara är att Nora saknar sitt ursprung? Kanske är det något med det här som är så pass rotat i Celine Song att det blir för subjektivt. Hon lyckas inte förmedla detta till mig. Vi har alla haft sidohistorier som stannat med oss men varför ska de få en hel film? Och om motsatt - varför är Hae Sung the one who got away? Beats me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar